Byxångest

När jag gick på högstadiet var det hårdjeans som gällde, Levis. Vissa coola sprättade upp sömmen längst ner på benens innersida så att byxbenet låg över Buffaloskon. Det var tider det! I dag upplever jag det som att dagens utbud av jeans och byxor för kvinnor i princip är fullständigt inriktat mot stretch. Det kanske har inneburit en revolution för någon. Själv surar jag över slitaget som uppstår på insidan av byxorna, vid grenen. Så länge hålet är litet är det ju ett rätt diskret ställe att ha hål på men efter ett tag blir det ohållbart stort. (Ett tag tänkte jag i all min egocentrism att det bara var jag som drabbades och att det ständiga cyklandet var en del i detta. Men efter jag beklagat mig för min dåvarande påpekande han att man ser det då och då. Och jepp. Mittemot oss på kaféet vi befann oss på skulle en tjej sätta sig ner och vad ser jag? Ett hål stort som en halv näve flashar förbi…)

Vad jag ville komma till är att jag tycker att det är så illa. Jag har flera byxor som i övrigt är i helt skick och inte en tillstymmelse till slitna. (Och ja, jag har försökt lappa och laga men det håller inte så bra).
Jag tycker att det är förfärligt att ett plagg som tidigare kunde hålla i åratal plötsligt blir utslitet på, tja, säg ett år. Bra för affärerna, trist för oss som kanske förlorar ett par bra byxor.

Oavsett om de var billiga eller ej, det är kostnaden för produktionen i form av vatten, bekämpningsmedel och kemikalier som gör mig upprörd. Det är den kalkylen jag främst tänker på.

trasigajeans

Vi snackar ca 11 000 liter vatten och nästan 2 kg kemikalier för ett par brallor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *